www.atticwriter.se

Vi får redan som barn lära oss att vi lever i ett ”fritt samhälle”. Att vi som svenskar har en hel del privilegier jämfört med många andra människor i världen. Och visst är det så, visst bor vi ett av jordens bästa länder alltid på många punkter. Men detta betyder ju inte att vi inte bör granska det liv vi lever. För hur fria är vi – egentligen?

Mina åsikter, mitt liv, är i stor utsträckning en reaktion, en produkt av den miljön jag vuxit upp i. Jag är liberal för mina föräldrar är liberala i sina åsikter och fostrade mig så. Jag bor billigt för mina föräldrar hade råd med en bostadsrätt. Fick resa mycket som ung och fortsatte göra det men är i botten en småstadspojke, då jag växte upp i ett samhälle på femtusen själar. Så långt inga konstigheter? Låt oss ta det hela ett steg längre…

Jag följer svensk lag för att jag föddes i Sverige. Det är inget jag har skrivit under på men om jag inte lyder dessa lagar så finns det stor risk att jag straffas för det. Ofta kommer jag överens med denna lag, men inte alltid. Är det något som lagen tar hänsyn till? Kan vi resonera med lagen? ”Men domaren, jag håller inte med. Nu tänker jag gå hem och fortsätta med vad jag höll på med, tack och goddag.” – kanske inte helt realistiskt.

Jag ser pengar som enda sättet till försörjning. Delvis för att det inte finns någon bit land som inte går under denna svenska lag, delvis för att jag fostrats i ett samhälle där väldigt få kan klara sig själv under en eventuell..låt säga.. zombieapokalyps? Det enda valet jag har är att tjäna pengar för att inte svälta ihjäl eller förlora min bostad, även om en jägarlicens och ett överdimensionerat växthus börjar känna alltmer lockande. Men Adam, du är bara bortskämd jävel som skulle tröttna på ett liv frånskilt från civilisationen efter en vecka! Möjligt.. men jag tvivlar allt mer. Dessutom är det inte min poäng. Min poäng är att vi har inte mycket till val.

Skaffa ett jobb, följ deras förordningar. Kom dit i tid, gärna i skjorta. Säg inte mot chefen och kom ihåg att pensionsspara till det pensionsbolaget du inte ens kommer ihåg namnet på.
Det finns en anledning till att vi har en lag, att vi inte kan ta ledigt när vi känner för det (även om vi inser att vi får en mindre lön). Men faktum är att få av oss sätter oss själva i första hand.

Du lever DITT liv men sätter inte DITT liv i första hand. Hör hur det låter, men för många är det så.
1. Jobbet och andra förpliktelser. Nisse är lärare och skulle gärna jobba 80% då han gillar fjällvandring och schack, vilket inte kostar mycket pengar. Men kan inte för då får han sparken. För hur skulle det se ut om vi alla började arbeta mindre?
2. Sociala normer. Nisse skulle gärna krama en av sina elever men är livrädd för att hon ska bli arg över vad hon fick på provet och kalla honom pedofil. För att inte tala om att sätta sig bredvid en främling på bussen, trotts att det finns lediga platser, och prata med människan.

Nisse skulle vilja göra en massa saker men hinner inte för han måste jobba och är rädd för att andra ska se honom som arbetsskygg.Arbetsskygghet… vårat problem är snarare livsskygghet.
Jag vet att trygghet är något som andra prisar högre än denna frihet och det är deras frihet att välja det. Så länge det är deras val. Det är dags för mig att se över denna ”frihet” och åter sätta mitt liv i första hand.

Då och då möter jag människor lever fullt ut. Som vägrar arbeta med något som de inte brinner för, som de inte anser meningsfullt. Är det för mycket begärt? Vi sover bort en tredjedel av våra liv, åt helvete med allt om jag ska spendera en till tredjedel till av mitt enda liv med ett jobb där jag sitter och räknar ned timmarna.

Detta må stundvis vara ett oförskämt förenklat resonemang, men kom inte och kalla det för ett i-landsproblem. För om du ser detta som ett i-landsproblem då är hela ditt liv ett enda stort i-landsproblem. Det finns en anledning till varför vi har tonåringar som är utbrända och självmord är bland de vanligaste dödsorsakerna. Och jag tror bristen på kontroll över sitt eget liv kan vara en av orsakerna.

Det var en gång en tid då man redo att ärva godset vid en ålder av tjugofem. Du förväntades vara herren i huset eller kvinnan som borde ha blivit bortgift vid den åldern. På den tiden dog man vid fyrtiofem av lunginflamation. Vid tjugofem kunde du mycket väl ha levt över halva ditt liv.

Jag har nyligen fyllt tjugosex och folk i min ålder kallar mig för gammal. Det förvirrar mig. För jag var helt övertygad av att levde i början av det andra milleniet och att medellivslängden idag låg runt åttio och lunginflamation var lika skrämmande som udda strumpor. Att jag som akademiker inte förväntades ens ha börjat min karriär fören jag var närmare trettio och att statsministern precis släppt bomben att vi skulle behöva jobba tills vi var sjuttiofem för att vi höll på att bli så jäkla gamla. Så ena stunden var jag knappt torr bakom öronen och så poff var jag gammal. Så ja, jag var minst sagt förvånad.

Men när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt. Vi är åldersgruppen som får ålderskriser vid arton års ålder och som på fullaste allvar tror att livet är över i samma stund som vi fyllt trettio. Så jag antar att med de måtten så är jag gammal – riktigt gammal.

Hur blev det så här, hur kunde medellivslängden på bara några år gå från åttio till inte ens hälften? Jag menar, människor i länder vars barn dör innan de slutat amma tenderar tydligen att bli äldre än vad vi blir nuförtiden och våra ungar tenderar ju att hinna bli tonåringar i alla fall… innan de tar livet av sig med hjälp av sina antidepressiva piller.

Jag försöker desperat hitta en syndabock till allt detta men hittar endast en rad märkliga förebilder. Ingen av dem ser ut att vara en dag äldre än, just det , trettio. För det är inte som goda kristna vi förväntas dö i en ålder av trettio. Inget resonerande likt ”Jesus blev väl runt trettio, varför ska jag bli äldre?” Nej Jesus har bytt namn till Brad Pitt och predikar för oss att vi är den förlorade generationen med kändisars namn på våra kalsonger
First rule of dagens samhälle är… rynka är lika med döden. Och då pratar vi inte de där ”gammelmormor, jag kan inte se dina ögon för dina rynkor hänger tvärs över ansiktet”, utan mera de där ”är inte det där ett sträck under ena ögat, eller missade jag med kajalen imorse?” Hur många gånger kan man revolutionerna hudkrämen? Men var fan, vi är ju värda det.

Second rule of dagens samhälle är… syns du inte, finns du inte. Så twittra och blogga som om livet hängde på det. Når du upp till femhundra facebook tusen followers på twitter kanske du klarar att bli ett par år över trettio. Men jag skulle inte hoppas för mycket. Konkurrens är hård i ett samhälle där barn börjar röka i en ålder jag knappt lärt mig namnen på alla medlemmarna i Ninja Turtles.
Fan, kanske börjar jag bli gammal.

Tre år kvar att leva, lika bra att posta det här inlägget fort som fan och korka upp en flaska Bourbon – det finns ingen tid att förlora så lika bra att jag sveper första.
Eller vänta nu… solen skiner ute. Kanske struntar jag i vad folk säger och tar mig tid till en promenad istället. Sätter mig vid ån och skrattar ikapp med änderna. För något säger mig att när jag passerat trettio kommer solen fortfarande skina på mig, änderna skratta med mig och jag kommer fortfarande kunna korka upp en flaska Bourbon. Så varför ha så jävla brottom?

I en artikel som publicerades i en rikstäckande dagstidning kunde jag en dag läsa att jag tydligen tillhörde ”generation gnäll”: generationen som har allt men gläds inte över något. Okej, visst, jag erkänner att författaren har en poäng där. Låt mig ge dig, kära läsare några exempel från mitt eget liv. Kanske känner du igen dig på någon av punkterna?
Ett: Jag kan idag njuta av min favoritmusik vart jag än är, från en maskin som inte är större än bredden av två, tre av mina fingrar.
Två: Jag har tillgång till all information jag någonsin kan behöva från en dator som får plats i mitt knä.
Tre: På en halv dag kan jag ta mig från min ytterdörr i Uppsala till min flickväns kollektivboende i London för en överkomlig summa pengar.

Men vad förväntar sig författaren egentligen? Att jag nu ska luta mig tillbaka i min soffa, lira lite tvspel och nöjt pilla mig i naveln och gratulera mig till att bo i den bästa av världar?

Åt helvete med det! Välfärdssverige byggdes inte upp genom att vi satt och var jävligt nöjda. Den byggdes upp genom att vi såg vad som behövde förbättras och gjorde någonting åt det. Inte någon av de rättigheter vi idag tar för givet kom serverade på ett silverfat men kan mycket väl gå förlorade om vi inte ser upp. Vad jag vill påpeka är att det finns en väldigt massa problem inom Sverige som är i behov av att justeras, med alla verktyg vi har tillgång till och än mer utanför våra gränser. Låt mig kontra med ännu en lista…
Ett: 6% av jordens barn dör innan de når fem års ålder. I en årskurs ett klass på tjugo elevers så saknas det i snitt en elev, jorden över.
Två: Om jag röker en joint, käkar en svamp för andligt utforskande, så riskerar jag att straffas av lagen. När hörde du senast att någon misshandlade sin partner, sina barn, efter att ha rökt en joint med sina vänner?
Tre: Folk slås ihjäl, döms till fängelse, förföljs för sin sexuella läggning, religion, kön.. listan kan göras skrämmande lång.

666 är så himla ute, istället borde vi frukta förkortningar som ACTA, SD, ESM. Men tur att vi i sekulariserade Sverige inte behöver frukta gud längre, för det kan ju bli lite stressigt när man ska frukta både gud och satan, det är lite som att utsättas för bad cop, bad cop. Men tro inte att bara för att vi kommit ur detta opium för folket att vi numera är helt fria från bedövande samhällsdroger. I andra länder föds du med HIV, här föds du in i Big Brother.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är så himla stolt över att tillhöra Sverige och inte riskeras för att utsättas för censur eller behöver grundläggande hackingkunskaper för att använda mig av Google. Känns det avlägset tycker du? Simma över dammen till Storbrittanien och plötsligt har var och varannan video på youtube blivit omöjlig att nå på grund av censurering. Simma över Östersjön till vår granne Ryssland och gå hand i hand med någon av samma kön och du riskeras att dömas lika hårt inför deras lag som de som begår sexuella övergrepp på barn.

Förbannad än, eller ska vi fortsätta peta oss i naveln lite till?

81´000 ord. 110 wordsidor.. en disposition som lämnar en del att önska. Vissa budskap som jag inte känner kom fram som jag ville. Helt enkelt en del kvar att se över sen när boken ska läsas och ”rättas”. Men det är nått som ska göras i en obestämd framtid – i sommar kanske?
Tills vidare måste boken få andas lite och jag få andas ut. Det ska bli skönt att inte få behöva skriva på ett tag. Testa det där med att skriva när kreativiteten ligger på, istället för att köra mest med piskan som det ändå blev på slutet…

.. är tillbaka till min gamla skrivarförening igen. Helt underbart att få sätta sig i en miljö där kreativiteten nästa känns elektrisk i luften och där man inte förväntas prestera något. Det är inte poängen och kanske är det just därför jag tycks prestera bra där. Dom har ett sätt att få fram kreativiteten genom lek som får brainstormmöten att verkar stela.

Där ska jag sitta och skriva sporadiska rader för hand i vår samtidigt som jag brottas med min kandidatexamen. Sen till sommaren, när jag förhoppningsvis är en examen rikare och åter har ett huvud fullt med ideer istället för framtidsångest så kan jag åter damma av manuset till boken som än inte har en titel. För visst kan elektroniska dokument bli dammiga alltid

Avslutningsvis kan jag nämna att ungefär tio, tolv nya debutanter publiceras av etablerade bokförlag varje år – i hela sverige. Av de tio så stor Bonniers för runt en.
Det säger en del om debutantklimatet i Sverige. Angående mina journalistdrömmar fick jag även höra från Unts kulturredaktion att över femhundra studenter varje år tar examen inom journalistik. Det i en branch som erbjuder ungefär 0 nya jobb varje år.

1000 journalister/år, 0 nya jobb
10 Debutanter per år av alla tusen, tusentals manus som skickas in.

Det, min vän, är en stabil grund för en dos framtidsångest… men kommer det få oss att sluta skriva? Självklart inte

Det slog mig här om dagen när jag satt nere på biblioteket och försökte desperat att inte komma efter redan under vecka ett, att den enda i hela biblioteket (vi pratar tre våningar här) som inte skrev på sin laptop utan med papper och penna var jag? Av detta drog jag en mängd slutsatser
1. Jag är troligen den fattigaste studenten på biblioteket (och när du är fattigast av studenterna, så säger det en hel del om din ekonomi)
2. Vi sparar en hel del papper jämfört med ett par år sedan
3. Alla gamla noteringar från våran tid kommer troligen försvinna helt för kommande tider.

Låt oss strunta i min privatekonomi och fortsätta diskutera punkt nummer tre. Nyligen kunde jag läsa att man hittat runt tvåtusen brev i Storbritannien från Upplysningsfilosofen Rosseau. Nyhetsvärdet låg däri att en högt aktad fransos varit så inspirerad av brittisk filosofi. Sensationen för mig var att karl hade skrivit TVÅTUSEN brev! Bara under den perioden av sitt liv!
Hur många brev tror du att du kommer skriva i ditt liv, totalt? Kan garantera att jag knappt kommer upp till hundra (nej räkningar och krav på csn pengar räknas inte).

Jag tror inte att vi idag skriver så mycket mindre än vad man gjorde förr, jag tror däremot att chattandet har blivit ett allvarligt hot mot brevskrivandet. Varför ska du skriva ett brev till din vän på andra sida jorden när du kan ha ett videosamtal med henne istället?
Svaret på den frågan är såklart att det är något magiskt med att få ett riktigt brev. Ni vet ett sådant där handskrivet med frimärke och allt. Men att skriva ett brev idag är lite av ett projekt. Det kräver att man kan en adress, köper frimärke, och skriver något som är lite mer pretentiöst än tjugo minuters chattande.

Ett brev är på sätt och vis en monolog. Förr i tiden såg man på det hela som lite av en konstform. Jag gillar det. Konstformen att skriva en monolog om dig, eller er, som samtidigt ska beröra och vara relevant för er båda. Tänk dig bara den saken att vara ironisk utan inkludera små glada gubbar!

Jag hoppas att när man i framtiden försöker komma fram till vad vi egentligen skrev till varandra så ska man inte bara hitta gamla chattloggar, än mindre ett stort tomrum, utan gärna ett och annat handskrivet brev som något satt sig ned för att skriva för att någon ansåg sig ha något att säga som var för viktigt för att kunna sägas över ett tangentbord.

Det finns en anledning till varför många författare än idag envisas med att skriva sina första utkast med penna och papper. Datorn kan bli ett filter, en språklig nedvärderare om du så vill…

…ja kalla mig gammalmodig om du så vill. Hycklare som skriver detta på en blogg kanske? Jag tror jag väljer att se mig själv som språkoptimist, språkromantiker kanske? Nu ska jag sätta mig ned och påminna mig själv om hur min handstil egentligen såg ut.

Första dagarna på året har varit fruktansvärt oproduktiva och Josefin behövde inte mer än sätta sig på planet för att återvända till London innan jag började gå och lägga mig runt fyra och vakna förvånad vi tolv utan att ha hört någon väckarklocka.

Hitta litteraturen till sista terminens studier har varit ett kaos och jag svär på att mörkret försöker klösa sig in i lägenheten.

I allt detta så håller jag på att skriva klart första utkastet och nu är det bra jävla nära. Svårt att säga exakt då dispositionen, inkluderat slutet, inte är helt klart. Aldrig mera oklar disposition inför större arbeten! Fy fan vilket meck på slutet…. Men nu borde jag vara inne på sista kapitlet och den stora frågan är fortfarande…

… vad ska titeln vara? Är det ett dåligt omen om att man skrivit klart första utkastet men fortfarande har ingen titel kommit till en. Hade förväntat mig att titeln skulle dyka upp automatiskt, lite som en vision, under själva arbetet. Men icke!

Arbetstitlar så här långt:
Det här är slutet (efter the doors sång)
Något nytt, gammalt, återvunnet (blev sågat av nära och kära)
Slutet på början, början på slutet (muntrare än dess föregångare men generellt en dålig titel)

(för övrigt uppe i 75´000 ord och 15 kapitel.)

Jag är övertygad om att en överrepresenterad del av alla etablerade författare har, så att säga, inte alla papper i pärmen, saknar ett kapitel i boken, saknar ett stift i pennan…

Det skulle även kunna vara så att alla människor har någon form av mental störning, inte bara i denna tid där var och varannan är något slags bokstavsbarn utan mera så att vi alla har levt i denna förgiftade guldfisksskålen vi kallar ”samhället” och som har drivit var och varannan av oss till vansinnets brant, även om höjden av denna brant kan variera från person till person.

Hur som helst så tycks det att många av de mest skadade guldfiskarna väljer att bli författare, konstnärer, eller något yrke som tillåter dem att ventilera deras värld till oss. Inte riktigt säker på att jag har rätt, låt mig ge några exempel…
Hemmingway sköt sig själv med ett hagelgevär, Virgina Wolf hörde röster och dränkte sig därf,ör, Franz Kafka tycktes sitta på varenda mental sjukdom vi har namn för (manisk depressiv, insomnia toppad med migrän) Ann Sexton skrev fantastiska dikter vann Pulitzer priset men försökte även ta sitt liv med jämna mellanrum, Poe kunde inte skriva utan att röka opium och rysslands nationalpoet Pushkin duellerade med allt som rörde sig tills det ledde till hans död…

… med det i åtanke så är det ju nästan som man önskade att man hade ett par ett par hjärnspöken i sin egen vind, så man kan skriva det på sitt skrivar CV sen, det vill säga tills spökena kommer fram på riktigt och påminner en om hur det kan vara. Med detta i åtanke börjar jag förstå hur klichen ”skriva är som att andas” uppstod. Både Hemmingway och Wolf tycks ha tagit sina liv när de insåg att de inte längre kunde skriva.

Detta tycks inte vara något unikt för författare utan gälla konstnärer överlag. Dali beskrevs som livs levande LSD, Van Gogh skar av sitt öra… Det tycks som att gränsen mellan geni och galenskap är skrämmande tunn. Kanske är den ovetande idioten lyckligast, trotts allt. Eller?

Jag hade inte mer än landat och satt tänderna i julgrisen fören det var dags att bege sig igen. Julgrisen ersättes med vodka, familjekvällar med hostellmingel. Jag hade arbetet hårt med att inte sätta ribban för högt; stort sällskap där få personer hade rest med varandra förut och ett land som är känt för sin oförutsägbarhet kan lätt sabotera för den som mera är på jakt efter en semester än generellt resande – ja det är en skillnad.

Inbjudan hade kommit från vår ryska vännina som får ett par år sedan hade funnit kärleken under ett utbytesprogram i skolan och som nu tyckts mer svensk än mig själv. Sällskapet hade vuxit till sju tappra själar och resan hade satts till en vecka, rätt över nyår i St. Petersburg: hennes hemstad och Rysslands fönster ut mot väster. Nyårshelgen som i kalendern är är rödare än den sovjetiska flaggan för ryssar som är ledig i dagarna tio kring årsskiftet. En hel nation av vodkaälskande människor, där alla kör som galningar, allt står på kryeliska och ingen pratar engelska – vad kunde gå fel?

Det visade sig snart att det enda som egentligen var fel var de varningar vi fått och de farhågor vi känt inför resan. Skyltarna hade kompletterats med engelska rader och ryssarna gjorde sitt bästa för att snickra ihop lite engelska fraser precis som vi var noga att alltid sticka in ett Spatziba, där det kunde tänkas passa. Till och med bilarna visade förvånansvärd respekt mot oss turister… nej det var uppenbart att det var Norska ambassadörer som var vårt största hot.

Jag hade själv inte hunnit landa än, utan den norska diplomaten hade slagit till mot två av våra vänner som av slumpen hade agerat förtrupper för oss andra. Två timmar efter att landningshjulen hade slagit ned mot den ryska marken fann sig dessa två svenskar på en bar och njöt av resans första ryska öl när visitkortet från Norges representant skickades längst med bardisken. En Norrbagge som började med att förklara att han avskydde svenskar men gärna drog med dessa svenska gossar, som han måste ha ansett inte var riktigt torra bakom öronen, på strippklubbsbesök där denna småbarnsfar och landsrepresentant tydligen var stamgäst.

När vi andra landade var ribban redan satt; det var fin och fulkultur som gällde. Det inleddes med Hermitaget – stadens högst värdiga svar på Louvren och sedan bytte vi Rembrant och grabbarna mot barer vars rökfyllda luft fick mig att tänka på brandmäns rökdykningsövningar. Men vad gör det? tänkte jag glatt när vårt ryska damsällskapet lämnade baren med tre gummibjörnsprydda shottar i var och byggde upp något som fick mig att tänka på berlinmuren tvärs över bordet. Det var dags att riva denna mur av shottar och kulturella barriärer. Försts shotten gick ned och vi började känna oss uppvärmda inför nyårsnatten. Lite kunde jag då ana att mitt kommande möte med drinken Armageddon skulle bli undergången för min hälsa under årets första dygn…